Ishockeyn är en av de största sporterna i Sverige och kanske till och med den mest populära om man ska döma av framgångar den senaste tiden. Inom hockeyn har Sverige som land lyckats producera ofantligt många världsstjärnor. Det som finns bakom varje världsspelare är en trogen supporter eller varför inte supportrar. I Sverige finns det en läktarkultur som alltid innehåller en klack och skara supportrar som alltid stöttar sitt lag i vått och torrt.

Något som klacken alltid förknippas med är att man håller till på ståplatsläktaren. Där står man och sjunger och manar på det egna laget för att hjälpa till på sitt eget sätt. De flesta klackar brukar sätta upp banderoller med budskap eller anordna tifon som ger en härlig inramning till matcherna. Nu för tiden så har man lyckats stävja och få bort mycket utav det läktarvåld som drabbade Sveriges läktare under 90-talet. Många klackar tar avstånd ifrån hat och i Göteborg har Frölundas fans en banderoll som lyder ”Aldrig hata bara älska”. Deras smeknamn är dessutom goa gubbar. Vilket är passande med tanke på vilken stad de huserar i.

Ifall man istället tittar över Atlanten och på NHL som ligan heter där så ser man en annan typ av kultur på läktaren. Ofta är det många personer på plats som kanske inte alls har någon koppling till staden utan är där för upplevelsen att se världens bästa liga. Så ibland kan känslan bli något avslagen på läktaren även om arenorna rymmer runt 15-17 000 personer. De som istället kämpar hårt för att ge stöd åt spelarna på isen är hemmalagets cheerleaders som brukar synas i läktarnas trappor. Just cheerleader-kulturen är någonting helt annat i Amerika jämfört med i Sverige och alla stora lag har sina egna cheer-team som stöttar till max.

Samtidigt så finns det en annan typ av kultur i USA och Kanade och det är att publiken ofta kan gå samman som en enda stor kraft och stötta sitt lag. När 15 000 personer är med i samma ramsa så kan ni tänka er vilket oerhört tryck och härlig stämning som det blir.